Midsommarfyndet

På en auktion nära Hammarstrand fyndade jag denna färgklick! Efter allt sorgeprat behövs det nog lite färg!

En underlig och overklig person - en underligt overklig känsla

Visst kan det låta töntigt att sörja en världsstjärnas bortgång, men han har faktiskt betytt mycket för mig och så oändligt många andra. Sörja är kanske att ta i, jag sörjer inte sådär konkret men jag måste erkänna att det känns konstigt. Nu tänker jag i alla fall göra som så många andra gör idag, jag tänker ägna raderna åt Michael Jackson, The King of Pop.

En gammal kompis ringde mig klockan ett i natt. Hon berättade att Michael Jackson dött för bara en stund sedan. Samtidigt som jag fick ett slags skrattanfall av lättnaden över att det inte var något värre hon ringde om, så kändes det också mycket märkligt. CD-skivan var inte helt självklar i alla hem under mina tonår (det var många kassetter då), men tillslut skaffade vi en cd-spelare. De första CD-skivorna jag köpte var Michael Jacksons Thriller och en Greatest Hits skiva med Jackson Five. Detta är beviset på att han betytt någonting för mig. Jag och min kära kompis Lina, som i natt gav mig sorg beskedet, åkte till Göteborg i augusti 1997 (jag tror det stämmer) och tältade på en familjecamping utanför Liseberg. Vi köade i hettan i timmar för att sedan springa in på Ullevi och knipa platser längst fram. Vi lyckades. Vi var svettiga, panka, magra och törstiga, men folk var starka och vänliga och delade med sig av såväl vattenmelon som sina breda axlar att sitta på. Från dessa platser såg vi Michael Jackson flyga över oss, så nära att vi nästan kunde snudda vid hans spetsiga skor. När han mitt i konserten drog den gamla ”I´ll be there” tittade vi på varandra och såg att vi båda hade tårar på kinderna. Jag har aldrig varit ett sådant ”gråtande fan” som bara skriker och skriker, det var jag inte denna gång heller, men det var en så häftig upplevelse. Starkt. Vilken resa det var. Göteborgskalaset var i full gång och vi var unga, tunna och äventyrslystna. Vi hade fruktansvärt roligt de dagarna vi var där. Vi delade på flera ”lilla menyn” på Mc Donalds och träffade tuffa ordningsvakter och glada göteborgare.

MJ är död. Lina förklarade för mig att jag nu måste fundera över att döpa Bebis till Michael om det blir en kille. Jag sa att jag ska fundera på namnet Jackson, Jackie. Självklart ska han inte heta så om det blir en han, men man kan ju låtsas.

Jag ska i alla fall köra igång lite Thriller i lurarna om en stund.

När jag vaknade i morse, efter en mycket kort natts sömn, trodde jag att jag drömt. Jag slog på Tv4 och där blev det fakta. Det talades om ”The King of Pop”. Hans knasigheter, hans musik och hans liv. Strage satt i soffan tillsammans med en kille som kallades ”vän till Michael Jackson”. De sörjde. Strages feta läppar gick i ett om hur stor MJ är eller var och det visades musikvideos och bilder på den stora stjärnan. Jag kanske inte sörjer, men det känns otroligt underligt och overkligt. När jag kommer hem idag ska jag gräva fram fotoalbumet från Göteborg sommaren -97. Jag minns en bild, där Lina och jag står med våra stora ryggsäckar utanför tågstationen. Jag hade svart hår.

You rock my world!

Alien trycker och trycker.

Det är bra tryck i krabaten må jag säga. Det går ju inte att beskriva känslan, men det kanske kan liknas med Prison Break (inte vet jag...själv såg jag kanske tre avsnitt). Det känns som Krabaten vill ut helt enkelt eller så vill den bara skada mina inre organ. Jag kan liksom greppa tag om Bebis, men jag är inte riktigt säker på vad det är jag greppar tag i. Fötter, huvud.. allt känns likadant. Oerhört faschinerande är det i alla fall, det kan man inte sticka under stolen med. Inte så långt kvar nu men ändå går tiden så långsamt. Om tiden redan står så stilla som nu, hur ska jag då klara de cirka två månader som återstår att vänta!? Jag vill göra roliga saker! Någon som har något förslag på något kul att göra som inte kostar allt för mycket men som ändå kan läggas in under kategorin Sverigesemester?

Min syster la till mig som Bokmärke.

Ville bara säga tack fina! =) hihi....

sol sol och mera sol

En ny bloggare. Sjukt efter jag vet, men tillslut kunde jag inte stå emot mina skrivsugna fingrar. Vi får väl se hur det går med det här. Det är möjligt att det stannar här. Kanske blir det inte roligare än såhär och jag ångrar mig... Hur ska man kunna veta om man inte provar.

Jag vet att jag inte är ensam om det här men jag älskar sommaren och idag är det sommar, ändå måste man jobba. Sitta inne på ett kvavt kontor och titta ut genom fönstret med drömmande ögon. Vill inte klaga, ska inte klaga, ska mest bara njuta. Man kan njuta fast man jobbar. Man kan ta en stund till att fundera över vad man ska göra sen när man får gå hem och man kan fundera på den stundande semestern.. allt för att man ska få känna små lyckorus springa genom kroppen. Lite bra musik i öronen passar också bra till drömmandet.

Vad skriver man i bloggen? Man får visst i princip skriva exakt vad man vill. Vad är målet? Mitt mål är väl att jag ska försöka skriva lite då och då, när jag vill och har lust, men inte att någon annan ska behöva läsa. Vill man att någon annan ska läsa? Kanske. Någon. Jag vet inte. Jag provar.

Jag ska i alla fall bli mamma i augusti (first timer) och jag vet att jag absolut inte är ensam om det heller! =) Babyboomen tycks smälla som värst i augusti och kaoset sprider sig "Får jag föda där jag vill?"... även jag har hamnat i den tankefällan några gånger. Fast det kan ju omöjligt vara det viktigaste. Det viktigaste är väl ändå det som kan ses som en klyscha... men huvudsaken är väl att vara på ett sjukhus med kompetent personal och så är det väl på alla sjukhus i Sverige eller? Jag hoppas det... Bara Bebis kommer ut ordentligt och vi mår bra så ska jag lova att vara glad!

Jag har under några veckors tid följt kaoset i BB-välden á la 2009. Man får/ska välja sjukhus där man vill föda MEN man måste förbereda sig på att man inte kommer få föda där tillslut. Jahapp. Först till kvarn. Spännande! Eller vi får väl se... Det känns i alla fall onödigt att stressa upp sig för något sådant. Man har tillräckligt mycket att tänka på helt enkelt. Tur att man har en lugn och sansad pojkvän (fast jag har ju aldrig sett honom i just den situationen förstås).

Sjukhusets informationskvällar och Föräldrautbildningen som man får gå på, det kan man skriva en hel del om... Det får kanske bli kapitel två. Detta var bara lite uppvärmning och nu ska jag äta glass. Mums.