Nu har jag snart visat mina små äpplen till bröst för hela vida världen känns det som. Många är de... barnmorskorna i Stockholm som känt och klämt och studerat min sons sugteknik.
Jag ville amma eller jag vill amma, men jag måste erkänna att det tar på krafterna. Det är väldans få gånger som det känns alldeles mysigt men de gångerna är förstås underbara. Som sagt, efter att ha hört hur svårt det kan vara för vissa mammor att amma sa jag från första början att jag ska göra allt i min makt för att amningen ska fungera bra. Överallt läser man om hur viktigt det är att amma och de äldre generationerna, föräldrar och så, verkar inte alls förstå att det ibland inte går att få till det. Här måste jag erkänna att även jag funderat på vad som kan vara så svårt med att få till amningen, att det gör ont det fattar väl vem som helst, men om man "genomlider" de första stunderna så borde det väl fungera tillslut? Det är trots allt det mest logiska och naturliga sättet för bebisen att få i sig rätt näring, visst? Jag blir bara så anti när man gång på gång får höra hets snacket om amningen.
På BVC går vi hos en underbar barnmorska. Hon är hur skön som helst och HETSAR inte om någonting. En gång var hon hemma med sjukt barn och i fick gå till en annan... när jag kom hem efter det besöket kändes det olustigt. Barnmorskan vi fick gå hos istället hoppade direkt på amningståget och började tjata och klämma. Det var OLUSTIGT och henne vill jag aldrig mer besöka. Obehagligt. Hur kan man ta för sig av en annan människa på det sättet? Någon man inte känner. Hon lät så go och mysig i rösten men bara blicken sa något annat... Här kommer en hyfsat "ung" morsa som säkert inte vill amma.. på henne bara! Fy vilken blick det var. Det är över nu. Skönt.
Vilmer är redan 5 1/2 vecka och idag var vi på BVC igen. Vilmer är lång och smal och nu hade han minsann gått upp i raketfart, fast heeelt normalt! Han var så duktig idag. Han fastnade för mobilen i taket och gurglade fram några "ord". Myskillen. Ibland kan han vara en myskille, men det är inte alltid lätt, inte alltid en dans på rosor. Däremot så blir det bara bättre och bättre. HAn är så fin. Jag hoppas hinna skriva mer och vid fler tillfällen, men det är inte helt lätt att hinna än så länge. Snigeln tar ju all tid förstås och det man känner sig som en mjölkkartong som varar i evughet. Jag ammar hela tiden. japp, jag ammar, men säg inget till hon vikarien på BVC, jag vill inte att hon ska eta någonting alls om mig.. ok!?
Nu...
ska jag snart amma igen.
PACE.
13 september 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)