Moonwalker 1
Moonwalker 29 juli 2009
Gremlins moonwalks gör mig illamående.
Du kan det här med moonwalk Bebis!
Ibland kan Gremlins steg bli så tydliga att man blir rädd! "Footsteps on the dancefloor, reminds me baby of you..." blir istället "Footsteps in my belly reminds me of you, my baby"...
Fast det är ganska skojigt att man kan retas tillbaka. Puttar du så puttar jag - är vår nya lek. Just nu är det en riktigt jobbig period och semestern kunde inte komma mer lägligt (imorgon är min sista dag på jobbet...). Jag känner mig helt slut, stundvis ganska irriterad och är nu redo. Redo för semester och redo för Gremlin. Du är välkommen när du vill (fast helst den 10/8, precis som det är beräknat). Det är jobbigt att må illa hela tiden och känna sig besvärlig och besvärad. Ingenting är bekvämt just nu och jag har supersvårt att sova. Det hjälper förstås inte med stormregn utanför fönstret hela natten. Fast det är ändå mysigt. (Nu kom en moonwalkrätt över magen... hmm önskar så att det gick att förklara! Igår fick Jens i a f känna en ganska lång moonwalk. SCARY! )
vecka 36:
"...Det blir svårare att sova nu när barnet trycker på överallt. Magen står just nu som högst och i synnerhet lite kortare kvinnor kan uppleva att det är svårt att andas, eftersom barnet trycker upp mot revbenen. Om någon eller några veckor sjunker barnet något och det blir lättare att andas igen..." Japp det stämmer.
Och...
"Nu är magen stor. Barnet sväljer fostervatten, kissar och tränar matsmältningen. Ibland kan det hicka till, vilket du kanske känner..."
Japp, Gremlin Hickar! Hur ofta som helst.. och jag hatar att hicka, men så känns det som man hickar i magen nu för tiden... så underligt!
som Jens brukar säga "FREAKOUT!" haha...
Ibland kan Gremlins steg bli så tydliga att man blir rädd! "Footsteps on the dancefloor, reminds me baby of you..." blir istället "Footsteps in my belly reminds me of you, my baby"...
Fast det är ganska skojigt att man kan retas tillbaka. Puttar du så puttar jag - är vår nya lek. Just nu är det en riktigt jobbig period och semestern kunde inte komma mer lägligt (imorgon är min sista dag på jobbet...). Jag känner mig helt slut, stundvis ganska irriterad och är nu redo. Redo för semester och redo för Gremlin. Du är välkommen när du vill (fast helst den 10/8, precis som det är beräknat). Det är jobbigt att må illa hela tiden och känna sig besvärlig och besvärad. Ingenting är bekvämt just nu och jag har supersvårt att sova. Det hjälper förstås inte med stormregn utanför fönstret hela natten. Fast det är ändå mysigt. (Nu kom en moonwalkrätt över magen... hmm önskar så att det gick att förklara! Igår fick Jens i a f känna en ganska lång moonwalk. SCARY! )
vecka 36:
"...Det blir svårare att sova nu när barnet trycker på överallt. Magen står just nu som högst och i synnerhet lite kortare kvinnor kan uppleva att det är svårt att andas, eftersom barnet trycker upp mot revbenen. Om någon eller några veckor sjunker barnet något och det blir lättare att andas igen..." Japp det stämmer.
Och...
"Nu är magen stor. Barnet sväljer fostervatten, kissar och tränar matsmältningen. Ibland kan det hicka till, vilket du kanske känner..."
Japp, Gremlin Hickar! Hur ofta som helst.. och jag hatar att hicka, men så känns det som man hickar i magen nu för tiden... så underligt!
som Jens brukar säga "FREAKOUT!" haha...
8 juli 2009
Alla som gick i Rödabergsskolan under Jerome och Sheilas tid har en connection till MJ.
Allsång i ljushallen, Talent shows och We are the World. Need I say more?
Igår följde jag kistan.
Det kändes overkligt och en aning absurt att direktsända i TV, men ändå fastnade jag och satt som klistrad in i det sista. Det var Michael Jacksons minnesstund. Familjen Jackson och deras närmaste vänner hade en egen minnesstund före Tv-sändningen.
Det stora eventet eller spektaklet som sändes ut till hela världen utspelade sig på Staple Arena i L.A. Först fick man följa begravningsbilens färd mot arenan. I bilen skymtades guldkistan i vilken MJ vilar, dock utan hjärna då den tydligen fortfarande är på obduktion. Helikopterbilden av den svarta bilen och dess följe liknade biljakten på OJ Simpson fast i slow motion. Stundvis kändes det som Oscarsgalan fast utan röda mattan och guldskimrande figurer. Denna gång ställde sig kändisarna, för att fotograferas, framför en plansch med texten: Michael Jackson 29.08.58 – 25.06.09.
Det var spännande.
Ingen visste vem som skulle vara med och hylla MJ eller när ”showen” skulle börja eller ens när det hela skulle sluta. Stämningen blev förväntansfull där framför TV:n. Ronny Svensson och Fredrik Strage kommenterade tillställningen. Ronny Svensson nämner mer än gärna att han själv är gammal musiker eller nu är han förstås bara gammal och Strage låter surare och surare för varje gång han öppnar sin mun och fladdrar med läpparna. Han nämner också fakta… ibland mindre intressant fakta, men fakta.
Instickaren
Jag hade på tisdagsmorgonen sett en irriterad Alexander Bard på nyhetsmorgon i Tv4. Debattör. Mm… visst. Ibland känns det som han bara hittar på saker. Jag vet inte vad som är sant eller inte sant när det gäller Michael Jackson, men det vet inte heller Bard. Bard vällde ur sig saker som att MJ var ingen musiker, han gjorde inget själv, han var bög men vägrade komma ut, han gjorde inget för HIV smittade, brydde sig inte om Aidssjuka… och så fortsatte den lilla munnen bakom det stora skägget. Alla får tycka som de vill, men jag ville bara nämna det här med att MJ faktiskt är eller var den kändisen som donerat allra mest till olika hjälporganisationer. Han var även engagerad i allt som gäller HIV och AIDS och han skrev många låtar själv!
Handsken.
Det första jag noterade när kistan rullades in av Michael Jacksons bröder var just handsken och det var nog första gången som klumpen i halsen växte en aning. Jag tyckte det var snyggt. På sin ena hand hade Jacksonbröderna trätt en glittrande silverpaljetthandske. Det var fint, det var Michael.
Minnesstunden
Några av de som höll tal på minnesstunden var basketstjärnorna Kobe Bryant och Magic Johnson, Motowns grundare Berry Gordy, Martin Luther King III och systern Bernice A King, den goda vännen Brooke Shields och Smokey Robinson, som hade svårt att sluta prata om hans egenskrivna hitlåt "Who's Lovin' You" som MJ och Jackson Five sedan gjorde till sin egen.
Det var känslosamt. Jag kunde inte tittat på minnesstunden utan att bli känslosam. Även om produktionen mer liknade gryniga konsertbilder från början av nittiotalet och mikrofonerna inte alltid fungerade perfekt, så kändes det i gråtmusklerna. Även om några uppträdanden grävde fram stora frågetecken så påverkades jag enormt.
Rynkad panna och lite oskyldiga skämt.
Min panna rynkades till exempel en aning när John Mayer intar scenen och kör en gitarrtolkning av ”Human Nature”(vad var det?! Inte var det bra i a f) och när Usher kliver ner från scenen och närmar sig guldkistan och nästan bryter ihop vid slutet av sitt monotona uppträdande.
Då skojade jag om att han, samtidigt som han (låtsas-) grät, stod och sågade av guldbitar av kistan baktill… eller att han när han böjde sig över kistan bara var tvungen att bita i den för att avgöra om det var riktigt guld.
Brooke Shields.
Jag hade gråten i halsen länge men av någon anledning började tårarna rinna vid Brooke Shields tal. Förmodligen för att hon själv knappt kunde hålla tårarna borta. Hon pratade även om MJ som en person på så sätt som jag fått för mig att han var, som en pojke, en busig pojke, en snäll busig pojke. Han var som flera personer. Det var någon som nämnde det, att han var blyg, lite osäker och otroligt snäll som person men på scenen blev han någon annan. Han var ju som vild på scenen med sina sexiga ”moves”. På scenen kändes han inte ett dugg osäker eller blyg.
Frågetecken.
Det finns många frågetecken när det gäller Michael Jackson. Många av dem plockades upp igår när man till exempel såg Joseph, den underliga pappan eller systern La Toya Jackson, som tappert försökte försvinna under sin stora svarta hatt. Studerade man familjen kunde man nästan känna av ett obehag. Det måste finnas många hemligheter i den familjen och många konstigheter. Allt är förstås spekulationer och egna tankar, men pappan ser inte särskilt sympatisk ut, inte i mina ögon.
Mycket gott
Michael Jackson måste haft otroligt mycket gott i sig och vilka låtar, vilka otroliga framträdanden. Jag är så glad att jag faktiskt fick uppleva en av hans många shower.
Avslutningsallsång
Avslutningsvis ställde sig alla som varit med och hedrat the King of Pop på scenen. Det var familj och vänner, dansare och sångare och som är så typiskt Michael Jackson, en barnkör med alla världens nationaliteter, ja alla var samlade. Det var allsång med sånger som ”We are the World” och ”Heal the World” och några av bröderna sa några rörande ord.
Precis på slutet står hela syskonskaran och Michael Jacksons barn vid micken och dottern Paris vill ha ordet. Hon pratar om vilken fantastisk pappa han var och om hur mycket hon älskade honom. Hon gråter samtidigt hejdlöst. Det kändes en aning rörigt men också mycket tungt.
Will he finally be left alone?
Igår följde jag kistan.
Det kändes overkligt och en aning absurt att direktsända i TV, men ändå fastnade jag och satt som klistrad in i det sista. Det var Michael Jacksons minnesstund. Familjen Jackson och deras närmaste vänner hade en egen minnesstund före Tv-sändningen.
Det stora eventet eller spektaklet som sändes ut till hela världen utspelade sig på Staple Arena i L.A. Först fick man följa begravningsbilens färd mot arenan. I bilen skymtades guldkistan i vilken MJ vilar, dock utan hjärna då den tydligen fortfarande är på obduktion. Helikopterbilden av den svarta bilen och dess följe liknade biljakten på OJ Simpson fast i slow motion. Stundvis kändes det som Oscarsgalan fast utan röda mattan och guldskimrande figurer. Denna gång ställde sig kändisarna, för att fotograferas, framför en plansch med texten: Michael Jackson 29.08.58 – 25.06.09.
Det var spännande.
Ingen visste vem som skulle vara med och hylla MJ eller när ”showen” skulle börja eller ens när det hela skulle sluta. Stämningen blev förväntansfull där framför TV:n. Ronny Svensson och Fredrik Strage kommenterade tillställningen. Ronny Svensson nämner mer än gärna att han själv är gammal musiker eller nu är han förstås bara gammal och Strage låter surare och surare för varje gång han öppnar sin mun och fladdrar med läpparna. Han nämner också fakta… ibland mindre intressant fakta, men fakta.
Instickaren
Jag hade på tisdagsmorgonen sett en irriterad Alexander Bard på nyhetsmorgon i Tv4. Debattör. Mm… visst. Ibland känns det som han bara hittar på saker. Jag vet inte vad som är sant eller inte sant när det gäller Michael Jackson, men det vet inte heller Bard. Bard vällde ur sig saker som att MJ var ingen musiker, han gjorde inget själv, han var bög men vägrade komma ut, han gjorde inget för HIV smittade, brydde sig inte om Aidssjuka… och så fortsatte den lilla munnen bakom det stora skägget. Alla får tycka som de vill, men jag ville bara nämna det här med att MJ faktiskt är eller var den kändisen som donerat allra mest till olika hjälporganisationer. Han var även engagerad i allt som gäller HIV och AIDS och han skrev många låtar själv!
Handsken.
Det första jag noterade när kistan rullades in av Michael Jacksons bröder var just handsken och det var nog första gången som klumpen i halsen växte en aning. Jag tyckte det var snyggt. På sin ena hand hade Jacksonbröderna trätt en glittrande silverpaljetthandske. Det var fint, det var Michael.
Minnesstunden
Några av de som höll tal på minnesstunden var basketstjärnorna Kobe Bryant och Magic Johnson, Motowns grundare Berry Gordy, Martin Luther King III och systern Bernice A King, den goda vännen Brooke Shields och Smokey Robinson, som hade svårt att sluta prata om hans egenskrivna hitlåt "Who's Lovin' You" som MJ och Jackson Five sedan gjorde till sin egen.
Det var känslosamt. Jag kunde inte tittat på minnesstunden utan att bli känslosam. Även om produktionen mer liknade gryniga konsertbilder från början av nittiotalet och mikrofonerna inte alltid fungerade perfekt, så kändes det i gråtmusklerna. Även om några uppträdanden grävde fram stora frågetecken så påverkades jag enormt.
Rynkad panna och lite oskyldiga skämt.
Min panna rynkades till exempel en aning när John Mayer intar scenen och kör en gitarrtolkning av ”Human Nature”(vad var det?! Inte var det bra i a f) och när Usher kliver ner från scenen och närmar sig guldkistan och nästan bryter ihop vid slutet av sitt monotona uppträdande.
Då skojade jag om att han, samtidigt som han (låtsas-) grät, stod och sågade av guldbitar av kistan baktill… eller att han när han böjde sig över kistan bara var tvungen att bita i den för att avgöra om det var riktigt guld.
Brooke Shields.
Jag hade gråten i halsen länge men av någon anledning började tårarna rinna vid Brooke Shields tal. Förmodligen för att hon själv knappt kunde hålla tårarna borta. Hon pratade även om MJ som en person på så sätt som jag fått för mig att han var, som en pojke, en busig pojke, en snäll busig pojke. Han var som flera personer. Det var någon som nämnde det, att han var blyg, lite osäker och otroligt snäll som person men på scenen blev han någon annan. Han var ju som vild på scenen med sina sexiga ”moves”. På scenen kändes han inte ett dugg osäker eller blyg.
Frågetecken.
Det finns många frågetecken när det gäller Michael Jackson. Många av dem plockades upp igår när man till exempel såg Joseph, den underliga pappan eller systern La Toya Jackson, som tappert försökte försvinna under sin stora svarta hatt. Studerade man familjen kunde man nästan känna av ett obehag. Det måste finnas många hemligheter i den familjen och många konstigheter. Allt är förstås spekulationer och egna tankar, men pappan ser inte särskilt sympatisk ut, inte i mina ögon.
Mycket gott
Michael Jackson måste haft otroligt mycket gott i sig och vilka låtar, vilka otroliga framträdanden. Jag är så glad att jag faktiskt fick uppleva en av hans många shower.
Avslutningsallsång
Avslutningsvis ställde sig alla som varit med och hedrat the King of Pop på scenen. Det var familj och vänner, dansare och sångare och som är så typiskt Michael Jackson, en barnkör med alla världens nationaliteter, ja alla var samlade. Det var allsång med sånger som ”We are the World” och ”Heal the World” och några av bröderna sa några rörande ord.
Precis på slutet står hela syskonskaran och Michael Jacksons barn vid micken och dottern Paris vill ha ordet. Hon pratar om vilken fantastisk pappa han var och om hur mycket hon älskade honom. Hon gråter samtidigt hejdlöst. Det kändes en aning rörigt men också mycket tungt.
Will he finally be left alone?
7 juli 2009
Gremlin är inte klok, inte klok I tell you!
Skulle tro att det börjar bli trångt där inne nu. Gremlins puttar och knuffar blir liksom fumligare och rörelserna känns tunga. Ibland kan man tro att Gremlin är arg eller grinig... Ja men jag vill också att du ska komma ut och det är alldeles snart dags!
Min fina nya hylla och luften...
Här är den! Mitt fynd, mitt IKEA-kap och min lagerhylla. Här är även min bästa vän när det är så varmt att man får svårt att andas.... FLÄKTEN!
Mitt pysselrum - Min borg.
Jag och Jens fortsätter leva i tron om att vi kommer att få ha ett varsitt rum alldeles i fred länge till. Exakt när kommer Gremlin behöva ett eget rum? Någon? Jag hade aldrig eget rum när jag var liten (eller större)... fast Gremlin kanske inte bör sova inne hos mamma och pappa i tonåren...det kan bli problem, eller hur?
Det är i alla fall så att pappa har ett eget rum just nu. Det rummet är fyllt till bredden av musikinstrument och datorprylar. Mamma har ett eget rum, mitt rum. Det kommer fyllas med tavlor, pannåer, pennor, papper, symaskin, lera och hur mycket annat som helst.
I helgen fick jag fnatt och började måla på pysselrummets skitiga tapeter. Vilket ryck! Det gick men det var otroligt jobbigt. Tillslut kunde jag inte stå på bena. Fötterna kändes som små svullna blåsfiskar och jag nästan grät av matthet och smärta. Jens var inte hemma just då, men så fort han kom hem hjälpte han förstås till. Vi åkte till IKEA och bokhyllan jag känt och klämt på i flera månader stod stolt inne på varuhusets hyllavdelning med en skinande gloria runtom sig. Priset var nedsatt. Kanske skulle hyllan äntligen bli min. Vi köade vid informationen för det stod att man skulle kontakta personalen och det hela slutade med att vi köpte skyltexet för ynka 700 kronor. Visserligen fick vi montera ner hyllan själva och dra den på vagnen genom hela varuhuset, bland barn och hyperstressade föräldrar, men den är perfekt. Det var värt det. Vi fick även med oss en enkel spjällsäng och lite annats mått och gott.
Äntligen har jag en hylla. Hyllan ska fyllas med lådor och lådorna i sin tur ska fyllas med allt som är pysselvänligt och lite till. Jag är så nöjd.
Fast det är mycket kvar att göra. Jag måste komma igång, men snart är det ju semester och eftersom vi blir hemma den första veckan, så passar det ju utmärkt att ta tag och ta itu med pysselrummet igen. Jag längtar. Tre hela arbetsdagar kvar...
6 juli 2009
Tandläkarskräck och Flux?
Semestern närmar sig. Det tog lång tid för semestern att närma sig, men tillslut gjorde den det. Nu är det bara fyra arbetsdagar kvar och en dryg månad till Gremlins födelse. Jag räknar med att Gremlin kommer till världen senare än beräknat, men undra när!? Väntan är starkare än någonsin nu. Gremlin beter sig som en galning där inne och idag mår jag illa. Gremlin trycker och trycker och trycker... hysteriskt! Jag har också pratat så mycket idag att jag är alldeles torr i munnen fast jag dricker vatten. Det kan i och för sig ha med tandläkarbesöket att göra.
Tandläkarbesöket.
Det var fyra-fem år sedan sist och innan dess var det ungefär ytterligare fem-sex år sedan sist.
Jag älskade tandläkarbesöken när jag var liten. Jag fick alltid beröm för mina fina, vita och hela tänder. Inte ens den lilla sneda tanden störde mig på den tiden. Den tyckte tandläkaren skulle sitta kvar för den var personlig och gav mig karraktär. Ok. Det var alltid ok att gå till tandläkaren och stolt komma hem till mamma och berätta att allt var toppen. Visserligen hade jag en slags natttandställning en kort period, men den behövde ingen annan veta något om. (Den var absurd, helt absurd och inget jag tänker prata högt om.)
Sen hände någonting. Kallelserna till tandläkaren slutade komma och man var "vuxen". Det var nu man själv skulle hålla koll på när man behövde gå dit och ta ansvar för sina egna tänder.
Det funkade helt ok ett tag men besöken minskade avsevärt och plötsligt gick man knappt till tandläkaren alls. Jag kan inte ens minnas när mitt förrförra besök utspelade sig. Var det ens på 2000-talet? Nej, för det var det inte. Mitt förra besök var tydligen 2005 på Folktandvården i Mörby, vilket ju måste betyda att mitt förrförra besök...
Idag besökte jag Folktandvården i Mörby. Jag har utvecklat någon slags tandläkarskräck. Jag VILL INTE ha hål och är livrädd för borren. Jag hade inga hål. PUST! Vad skönt tänkte jag före frågan "Vill du att vi bokar in en ny tid eller ska vi köra idag? Ja, vi måste ju få bort tandstenen och kika lite...Det gör inte ont, men eftersom ditt tandkött är lite irriterat kan det kännas lite obehagligt." Jag svarade att vi tar allt idag, utan att ens fundera över kostnaden och lite obehag orkar man väl med. Jag ska ju föda snart, så smärta... FY FAN! FY FAN vad jobbigt det var. Det var inte helt ok. Vem kommer på dessa maskiner...hur kommer det sig att man måste plågas så och vilken tur att jag inte hade några hål!
Hela kroppen ilade och jag trodde jag skulle stortjuta, men lyckades hålla tillbaka tårarna. Darrade dock hela vägen tillbaka till jobbet. Det var vidrigt helt enkelt. Nu är det i alla fall gjort och nu behöver jag inte gå tillbaka förrän om ett år ungefär och då ska jag träffa en tandhygenist så det känns som att det borde vara en mildare upplevelse. Jag längtar inte. Inte alls. Undra om det är därför Gremlin är så vild, maskineriet måste ju ekat där inne och skrämt pyret... Stackars liten.
(Lite extra fakta... När man är gravid kan man ha känsligare tänder och tandkött än vanligt pga hormoner hit och dit, så det är inte konstigt om man blöder lite extra i tandköttet eller så, bara så ni vet.)
Efter besöket får jag veta att jag MÅSTE använda tandtråd varje dag, köpa en eltandborste (extra mjuk) som bara ska användas en gång/dag och FLUX, jag måste köpa FLUX och det är någon slags fluorskölj... Jag fick också den goda nyheten att besöket egentligen skulle kostat mig ca 1400 kronor, men jag måste bara betala 695 kronor pga av någon försäkringsrabatt. Vilken tur! För mig är även 695 kronor massor med pengar!
Orkar inte ens läsa på vad för slags rabatt det var jag fick utan tackar och bockar för den här gången.
Vilken traumatisk dag. Tillåt mig småle och luta mig tillbaka i soffan på mitt lite illamående vis. Hoppas man mår bättre imorgon för då är det dag två med vikarien och sen är det bara tre arbetsdagar kvar.
(Jag som ville berätta om hur duktig jag varit i helgen, eller kanske dum eftersom jag tog i liiiite för mycket. Jag har målat mitt pysselrum och köpt en hylla! Mer information om detta kommer...)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
