Mamma och Vilmer måste ha ett efternamn. Just nu heter han bara Forsberg för det är mitt efternamn. Gosse Forsberg. Jag gillar mitt efternamn, men Vilmer ska ta sin pappas efternamn eftersom det är så man oftast gör... Folk frågar: "Men om ni gifter er då, då tar du väl Jens efternamn, så då kommer han ju heta så i alla fall." Varför är det så självklart år 2009? Varför skulle jag automatiskt ta mannens namn? Jag är inte helt 100 på att jag vill göra det. Men eftersom det där med giftermål känns så långt borta så spelar det mindre roll just nu.
Däremot måste ju vår son få sitt namn. Det måste bestämmas inom två månader. Jag har egentligen redan sagt att det är ok att han tar Jens namn, men ändå tar det lite emot... steget till att skriva det på papper är lite tyngre än jag trodde. Han har ju trots allt legat i min mage i 9 månader och han kommer från... mig ... och det har INTE varit lätt eller en dans på rosor. Detta kommer vi återkomma till skulle jag tro. Det där med förlossning och graviditet men mest den här tiden. Tiden efter förlossningen. Den mystiska tiden som inte många pratar om. Jag får känslan av att folk mörkar, för så himla underbart har det inte varit även om Gremlin/ Snigeln/ Vilmer är
UNDERBAR, för det är han, så är det mycket som varit/ är svårt. Som sagt, en annan gång, en annan text.
Jaja... nu får Vilmer faktiskt heta Forsberg i någon vecka till så det är så! (jag lovar att skicka in papprena snart.)
Nu är farmor på besök och snart är det middag. Jag är hungrig.
Vilmer har två supergoa "mostrar", Nico och Lina. Vi var och fikade med de förra veckan och då fick Vilmer några fantastiska presenter. En supergo mössa med tillhörande vantar och Leif. Leif är en enorm elefant. En enormt gosig elefant. Om Leif blir Vilmers favoritgosedjur... det blir liksom svårt att frakta honom. Vi får väl se. Fin är han i alla fall!Tack Nico och Lina!
Inlägg
