Jag kom hem alldeles nyss och klockan är 1.

Jag har varit på Stringfellows och Musslan med mina fina vänner från förr. Mycket trevligt. Har nog träffat "Jens kompisar" (som förstås är mina kompisar nu...) mer än "mina kompisar" (som ju är Jens kompisar också) på senaste tiden så det var underbart att vara tillbaka i mina gamla kvarter med mina gamla vänner. Mina viktiga vänner. Trodde att jag skulle komma hem till en mysig familj men de var inte här, Jens och Vilmer är kvar hos Jens kompis Daniel. Det verkar som att de spelar spel och Vilmer sover, så vi får väl se när pojkarna kommer hem. Vill pussa på Vilmer. Han är ju så pussvänlig.

Filmen "Spanarna" går på TV och jag har hällt upp ett glas rött. Nu är det bara att njuta av lugnet före... för snart kommer de hem skulle jag tro, finaste familjen. En trött och hungrig och en, eller två trötta och hungriga. Kände mig lite stressad ute på krogen och ville hem bland annat för att jag trodde att pojkarna var hemma, men också för att jag är lite trött. Ovanligt. Not.

Jag tog en taxi hem, taxi Stockholm. Mätaren tickade av bara farten och det blidde en hyfsat dyr resa hem. Såhär i efterhand kan det kännas mycket onödigt. Jag har ju inte direkt mycket pengar att röra mig med just nu. Föräldrapengen ger inte många kronor... fast jag jobbat sedan jag var 14... Ibland undrar man varför man jobbat så hårt egentligen man får ju ändå klara sig på minsta lilla... Fast pengar är inte allt! Vi har det ju toppenbra ändå. Vi klarar oss, fast ibland kan man drömma sig in i en värld där man hade så pass lagom med pengar att man inte alltid var tvungen att tänka efter... men som sagt... vi har det bra!
God Natt!

Igår (som det blir nu) skulle jag ha grattat Elvis på 75årsdagen och David Bowie på 62årsdagen, men jag gör det nu istället...

Grattis finaste David Bowie och Elvis. where ever you are...

Michelingubben.

Vilmer blir mer och mer lik michelingubben. Det är så gulligt. Mysgubben! Ibland blir jag tokig och kan inte sluta pussa på min lilla gubbe, han är ju så go. Här om dagen satt han själv för första gången. Även om han bara klarade att sitta en kort stund såg man hur nöjd han var och nu tränar han på det varje dag. Fast det som fortfarande lockar mest är nog krypandet och allt gående. Han kämpar på och det känns liksom som att han kan lyfta precis när som helst.

Jens jobbar idag igen och det känns lite underligt att han inte är här. Han har ju haft semester hela julen och vi har liksom vant oss vid att i kylans tider vara hemma och mysa, hela familjen. Det har i alla fall varit underbart. Snart är det bara en vecka kvar tills vi ska gå på babysimning... spännande! Hoppas på att kunna ta några fina bilder för att rapportera. Ser fram emot det hela faktiskt.

Just nu ligger Vilmer i sitt lilla "bo" och sover. Han lyssnar till Allan Edwalls vackra stämma i Rasmus på luffen. Vilken mysig röst. Allan.

Så fin.

Lilla fina Mingus.

Igår fick vi träffa lilla Mingus (ja det är ett namn) som kom några dagar före julafton. Grattis Sofie, Jonas och Marvin. Vilken liten prins. Har Vilmer varit så liten (mindre till och med)? Knasigt det där! Kan inte minnas... och ändå var det bara fyra och en halv månad sedan! Det är inte så länge, men det har hänt så mycket!

Vilmer kämpar på.

Vilmer är stor.

Just nu: Hellre nappflaska och ersättning...

Det verkar som att ammandet har fått ett abrupt slut. Jag hade ju en sådan fruktansvärd hosta för några veckor sedan och tog då hostmedicin med liiite morfin i. I samband med det tog jag en paus i ammandet eftersom det var det som rekommenderades och nu verkar det som att Vilmer inte längre är sugen på min mjölk. Det är med blandade känslor som jag slutar vara Vilmers mjölkmaskin. Det mest positiva är väl att även Jens kan ta matningen utan problem, men det tråkiga är att jag nog inte var helt redo att släppa amningen. Jag har ju vant mig. Det var ju min och Vilmers stund. Vi var så nära, så nära varandra. Vi får väl se. Jag provar lite då och då, men nappflaskan lockar mer. Jag hade planerat att amma åtminstonde i sex månader, men han är ju snart fem så det känns väl helt ok att sluta nu, tror och hoppas jag. Jag måste tänka positivt, jag får ju ha mina små plommon i fred nu.

Vilmer åt klockan 3 i natt...

puh!
Två perfekta nätter och en "klockantrematning" känns jobbigare än någonsin. Konstigt. Man vänjer sig fort...vid bra saker.

-Charlie...let´s go to the candymountains Charlie!

Jens visade mig ett youtubeklipp igår som jag missat. Jag skrattade och skrattade. Tänk hur lätt det är att bli "känd" nu för tiden och för vad? För att man illustrerat några konstiga hästar som verkar gå på någon slags medicin... Skaparen säljer säkert en himla massa t-shirts! Jag går på det för att det är så konstigt roligt... Varsågoda (om ni inte redan sett denna animerade serie) Charlie:
http://www.youtube.com/watch?v=CsGYh8AacgY

Idag är det måndag! Ha! Jag visste det. Jag inte haft någon större koll på dagarna denna jul eftersom Jens varit hemma hela tiden och vi har haft mycket mys med familjen. Längre morgnar och så vidare. På torsdag ska han jobba igen... vilket känns lite konstigt. Som sagt, man vänjer sig snabbt vid bra saker och att pappa Jens varit hemma så här länge har varit väldigt mysigt. Snart är det bara jag och Vilmer om dagarna igen (och alla andra mammalediga förstås). Det nalkas fikastunder och öppna förskolans sångstunder.

Arlanda.

Vi kom precis hem från Arlanda. Vi skjutsade Vilmers farmor. Hon ska göra en sådan resa som jag drömt om att få göra sedan jag började lära mig spanska... hon ska till Chile i en månad. Häftigt! Är så avundsjuk men också himla glad för hennes skull. Jag älskar Arlanda. Jag älskar flygplatser. Jag älskar att flyga. Jag älskar att resa. Det var längesedan jag reste nu. Senast var nog Amsterdam med jobbet och då är man ju med... jobbet. Jag längtar efter att få resa. Jag vill gärna resa till värmen. Jag vill till sydamerika. Jag saknar Spanien och spanskan.