Varför är det bara jag som ser så trött och sliten ut av alla nyblivna mammor!? Vad är hemligheten vänner? Så känns det i alla fall. Jag är fortfarande som ett litet vrak om dagarna och jag känner mig inte alls som mig själv än. Det har nu gått över tre månader. Det går förstås upp och ner. Vissa dagar känns mycket bättre än andra. Idag känns det lite bättre än igår. Jag blir så trött bara, så trött och irriterad på mig själv. Tålamodet tryter och jag vill spola framåt samtidigt som jag inte vill missa något. Jag missade tillräckligt under de två första månaderna då humöret inte gick att lita på för fem öre. Jag känner mig som en sliten, morrande Stinky... Ursäkt efter ursäkt slinker ut för att slippa gå utanför dörren med dessa trötta steg, fast jag vet att jag mår bättre när jag väl kommit ut, oftast. Igår tog jag en skön promenad och det var så skönt. När Jens väl kom hem från jobbet ville jag inget hellre än att lägga mig och sova, men istället fortsatte jag pyssla med det ena och det andra för att hinna med. Jag har fortfarande inte anammat lugnet ordentligt. Jag har förstått att jag inte bör stressa så mycket, att det inte går att bestämma exakta tider och stressa på bussar hit och dit. Man måste eller jag måste ge mig mer tid helt enkelt. Allt kanske inte går som planerat. Jag trodde inte jag var så planera innan men det verkar som jag varit mer beroende av planering än jag någonsin trott fast då gällde det ju också bara mig. Jag kunde göra vad jag ville när jag ville. Det är så annorlunda nu. Inte så konstigt.
Det mesta fungerar förstås, man får det att fungera och Vilmer är så go! Som en liten ängel jämfört med för någon månad sedan då han var lite väl skrikig ibland...
Jag är trött, men idag är det en lite bättre dag och jag ska tänka positivt! Det är något jag övar på så gott det går och så ofta det bara går. Jag vet att jag gör mitt bästa och jag ger självklart inte upp. Är fortfarande nyfiken på andra mammor... hur kan alla se så pigga och fräscha ut? Hur gör ni? Är ni pigga och fräscha eller är det bara till det yttre och hur gör ni i så fall? Haha... Jag är helt enkelt trött på att känna mig sliten och framför allt på hur jag ser ut. Nu är det som det är och så kommer det kanske att vara ett tag. Det är bara att inse och kämpa på.
Paniken i kroppen kommer ibland... jag gillar inte panikkänslan som kommer med skamkänslan och vill inget hellre än att slippa dessa känslor, men de kryper sig fram och är svåra att undvika. Känslan är svårförklarad och ganska obehaglig och brukar sluta i tårar... Jag är van vid tårar. Ledsna som glada och tårar kan vara nyttiga och sköna ibland. Jag måste helt enkelt försöka borra in det i hjärnan, att vissa dagar är helt enkelt mindre roliga och det borde de få vara utan någon som helst panik. Igår tvättade jag kalsonger, men jag hämtade ut fantastiskt fina bilder på min son och albumen växer och växer. En tråkig sak och en mindre tråkig sak, en ganska trevlig sak faktiskt... =)
Vi hade en lite bättre natt igen och natten speglar sig över nästkommande dag... I morse när Vilmer vaknade bredvid mig i sängen, låg han där med ett stort leende och så gurglade han fram något och så somnade han igen efter en stund. Han såg så nöjd ut. Det är då man vet att det är värt det.
Vilmer och hans dubbelhaka är finast! Finast i världen... och nu ska jag byta lite blöja och gosa lite med min son.
Pace!
Inlägg
