Alla som gick i Rödabergsskolan under Jerome och Sheilas tid har en connection till MJ.

Allsång i ljushallen, Talent shows och We are the World. Need I say more?

Igår följde jag kistan.

Det kändes overkligt och en aning absurt att direktsända i TV, men ändå fastnade jag och satt som klistrad in i det sista. Det var Michael Jacksons minnesstund. Familjen Jackson och deras närmaste vänner hade en egen minnesstund före Tv-sändningen.
Det stora eventet eller spektaklet som sändes ut till hela världen utspelade sig på Staple Arena i L.A. Först fick man följa begravningsbilens färd mot arenan. I bilen skymtades guldkistan i vilken MJ vilar, dock utan hjärna då den tydligen fortfarande är på obduktion. Helikopterbilden av den svarta bilen och dess följe liknade biljakten på OJ Simpson fast i slow motion. Stundvis kändes det som Oscarsgalan fast utan röda mattan och guldskimrande figurer. Denna gång ställde sig kändisarna, för att fotograferas, framför en plansch med texten: Michael Jackson 29.08.58 – 25.06.09.

Det var spännande.

Ingen visste vem som skulle vara med och hylla MJ eller när ”showen” skulle börja eller ens när det hela skulle sluta. Stämningen blev förväntansfull där framför TV:n. Ronny Svensson och Fredrik Strage kommenterade tillställningen. Ronny Svensson nämner mer än gärna att han själv är gammal musiker eller nu är han förstås bara gammal och Strage låter surare och surare för varje gång han öppnar sin mun och fladdrar med läpparna. Han nämner också fakta… ibland mindre intressant fakta, men fakta.

Instickaren

Jag hade på tisdagsmorgonen sett en irriterad Alexander Bard på nyhetsmorgon i Tv4. Debattör. Mm… visst. Ibland känns det som han bara hittar på saker. Jag vet inte vad som är sant eller inte sant när det gäller Michael Jackson, men det vet inte heller Bard. Bard vällde ur sig saker som att MJ var ingen musiker, han gjorde inget själv, han var bög men vägrade komma ut, han gjorde inget för HIV smittade, brydde sig inte om Aidssjuka… och så fortsatte den lilla munnen bakom det stora skägget. Alla får tycka som de vill, men jag ville bara nämna det här med att MJ faktiskt är eller var den kändisen som donerat allra mest till olika hjälporganisationer. Han var även engagerad i allt som gäller HIV och AIDS och han skrev många låtar själv!

Handsken.

Det första jag noterade när kistan rullades in av Michael Jacksons bröder var just handsken och det var nog första gången som klumpen i halsen växte en aning. Jag tyckte det var snyggt. På sin ena hand hade Jacksonbröderna trätt en glittrande silverpaljetthandske. Det var fint, det var Michael.

Minnesstunden

Några av de som höll tal på minnesstunden var basketstjärnorna Kobe Bryant och Magic Johnson, Motowns grundare Berry Gordy, Martin Luther King III och systern Bernice A King, den goda vännen Brooke Shields och Smokey Robinson, som hade svårt att sluta prata om hans egenskrivna hitlåt "Who's Lovin' You" som MJ och Jackson Five sedan gjorde till sin egen.

Det var känslosamt. Jag kunde inte tittat på minnesstunden utan att bli känslosam. Även om produktionen mer liknade gryniga konsertbilder från början av nittiotalet och mikrofonerna inte alltid fungerade perfekt, så kändes det i gråtmusklerna. Även om några uppträdanden grävde fram stora frågetecken så påverkades jag enormt.

Rynkad panna och lite oskyldiga skämt.

Min panna rynkades till exempel en aning när John Mayer intar scenen och kör en gitarrtolkning av ”Human Nature”(vad var det?! Inte var det bra i a f) och när Usher kliver ner från scenen och närmar sig guldkistan och nästan bryter ihop vid slutet av sitt monotona uppträdande.

Då skojade jag om att han, samtidigt som han (låtsas-) grät, stod och sågade av guldbitar av kistan baktill… eller att han när han böjde sig över kistan bara var tvungen att bita i den för att avgöra om det var riktigt guld.

Brooke Shields.

Jag hade gråten i halsen länge men av någon anledning började tårarna rinna vid Brooke Shields tal. Förmodligen för att hon själv knappt kunde hålla tårarna borta. Hon pratade även om MJ som en person på så sätt som jag fått för mig att han var, som en pojke, en busig pojke, en snäll busig pojke. Han var som flera personer. Det var någon som nämnde det, att han var blyg, lite osäker och otroligt snäll som person men på scenen blev han någon annan. Han var ju som vild på scenen med sina sexiga ”moves”. På scenen kändes han inte ett dugg osäker eller blyg.

Frågetecken.

Det finns många frågetecken när det gäller Michael Jackson. Många av dem plockades upp igår när man till exempel såg Joseph, den underliga pappan eller systern La Toya Jackson, som tappert försökte försvinna under sin stora svarta hatt. Studerade man familjen kunde man nästan känna av ett obehag. Det måste finnas många hemligheter i den familjen och många konstigheter. Allt är förstås spekulationer och egna tankar, men pappan ser inte särskilt sympatisk ut, inte i mina ögon.

Mycket gott

Michael Jackson måste haft otroligt mycket gott i sig och vilka låtar, vilka otroliga framträdanden. Jag är så glad att jag faktiskt fick uppleva en av hans många shower.

Avslutningsallsång

Avslutningsvis ställde sig alla som varit med och hedrat the King of Pop på scenen. Det var familj och vänner, dansare och sångare och som är så typiskt Michael Jackson, en barnkör med alla världens nationaliteter, ja alla var samlade. Det var allsång med sånger som ”We are the World” och ”Heal the World” och några av bröderna sa några rörande ord.

Precis på slutet står hela syskonskaran och Michael Jacksons barn vid micken och dottern Paris vill ha ordet. Hon pratar om vilken fantastisk pappa han var och om hur mycket hon älskade honom. Hon gråter samtidigt hejdlöst. Det kändes en aning rörigt men också mycket tungt.

Will he finally be left alone?