En underlig och overklig person - en underligt overklig känsla

Visst kan det låta töntigt att sörja en världsstjärnas bortgång, men han har faktiskt betytt mycket för mig och så oändligt många andra. Sörja är kanske att ta i, jag sörjer inte sådär konkret men jag måste erkänna att det känns konstigt. Nu tänker jag i alla fall göra som så många andra gör idag, jag tänker ägna raderna åt Michael Jackson, The King of Pop.

En gammal kompis ringde mig klockan ett i natt. Hon berättade att Michael Jackson dött för bara en stund sedan. Samtidigt som jag fick ett slags skrattanfall av lättnaden över att det inte var något värre hon ringde om, så kändes det också mycket märkligt. CD-skivan var inte helt självklar i alla hem under mina tonår (det var många kassetter då), men tillslut skaffade vi en cd-spelare. De första CD-skivorna jag köpte var Michael Jacksons Thriller och en Greatest Hits skiva med Jackson Five. Detta är beviset på att han betytt någonting för mig. Jag och min kära kompis Lina, som i natt gav mig sorg beskedet, åkte till Göteborg i augusti 1997 (jag tror det stämmer) och tältade på en familjecamping utanför Liseberg. Vi köade i hettan i timmar för att sedan springa in på Ullevi och knipa platser längst fram. Vi lyckades. Vi var svettiga, panka, magra och törstiga, men folk var starka och vänliga och delade med sig av såväl vattenmelon som sina breda axlar att sitta på. Från dessa platser såg vi Michael Jackson flyga över oss, så nära att vi nästan kunde snudda vid hans spetsiga skor. När han mitt i konserten drog den gamla ”I´ll be there” tittade vi på varandra och såg att vi båda hade tårar på kinderna. Jag har aldrig varit ett sådant ”gråtande fan” som bara skriker och skriker, det var jag inte denna gång heller, men det var en så häftig upplevelse. Starkt. Vilken resa det var. Göteborgskalaset var i full gång och vi var unga, tunna och äventyrslystna. Vi hade fruktansvärt roligt de dagarna vi var där. Vi delade på flera ”lilla menyn” på Mc Donalds och träffade tuffa ordningsvakter och glada göteborgare.

MJ är död. Lina förklarade för mig att jag nu måste fundera över att döpa Bebis till Michael om det blir en kille. Jag sa att jag ska fundera på namnet Jackson, Jackie. Självklart ska han inte heta så om det blir en han, men man kan ju låtsas.

Jag ska i alla fall köra igång lite Thriller i lurarna om en stund.

När jag vaknade i morse, efter en mycket kort natts sömn, trodde jag att jag drömt. Jag slog på Tv4 och där blev det fakta. Det talades om ”The King of Pop”. Hans knasigheter, hans musik och hans liv. Strage satt i soffan tillsammans med en kille som kallades ”vän till Michael Jackson”. De sörjde. Strages feta läppar gick i ett om hur stor MJ är eller var och det visades musikvideos och bilder på den stora stjärnan. Jag kanske inte sörjer, men det känns otroligt underligt och overkligt. När jag kommer hem idag ska jag gräva fram fotoalbumet från Göteborg sommaren -97. Jag minns en bild, där Lina och jag står med våra stora ryggsäckar utanför tågstationen. Jag hade svart hår.

You rock my world!