Några timmar för mig själv.

Vilmers sjukdom går upp och ner och upp och ner. Det är fruktansvärt! Hur mycket ska han behöva gå igenom? Han kan väl få bli frisk nu!? Igår kväll gick det så långt att vi, efter att ha pratat med personalen på vårdguiden, tog oss till barnakuten på Karolinska. Där fick skrutt en massa vätskeersättning och det visade sig att han gått ner åtminstone 500 g! Vilmer har typ aldrig gått ner... Lillgubben. Det är så jobbigt det här och lurigt. Iböand verkar han må bättre men så vänder det igen och han ser ut som en trasdocka som inte orkar hålla huvudet uppe. Hemskt. Han är ju så aktiv annars.

Jens och hans pappa (som är här på besök över helgen stackarn) tog med sig Vilmer och gick ut på långpromenad idag. Det var när vi trodde att allt var på väg att bli bättre. Då fick jag först en liten stund här hemma i min ensamhet. Det var ganska skönt. Jag ringde och bokade tid för klippning och voilá så var man lite fräschare på knoppen. Inget drastiskt bara några tråkiga toppar tyvärr. Det var i alla fall underbart skönt. Han som klippte mig var lång, smal och finnig och påminde lite om han fjortonåringen som tog hand om mig på en salong i Berlin (en annan historia), men han var duktig och trevlig. De tio minuter som jag spenderade på massagestolen (!) när han, tonåringen, schamponerade mitt hår, de tio minuterna var en liten bit av himmelen.

Jag fick lite egen tid idag. Lite behövlig egen tid.