Man ska inte ropa hej...

Här är det rena rama kaoset. Vilmer är inte direkt den gladaste bebisen just nu. Han har gråtit och skrikit högt från det att han vaknade. Det enda som tröstar en aning är att bära omkring på honom. Det kan vara lite mysigt, men Vilmer väger nu 7905 g och är hela 69 cm, så det börjar bli lite tungt att bära på en längre stund. Ryggen tar lite stryk bara, minst sagt. Man känner sig så hjälplös. Han har ingen feber, mem han mår uppenbarligen inte bra alls. Fy vad jobbigt. Stackars liten. Det kan inte vara så lätt. Just nu sitter han i mitt knä och gnäller på hög volym. Jens är ute och äter middag med en jobbarkompis och jag vill inte störa, men jag önskar han vore hemma så vi kunde turas om med bärandet. Han kommer ju snart hem och då kommer han att gosa ner Vilmer och då får jag en stunds vila.

Om jag är helt slut i huvudet undra då hur Vilmer egentligen mår. Det måste ta på krafterna att gråta och skrika såhär. Nu måste här bäras igen. Han låter helt förtvivlad. Det gör ont i hjärtat.