En timme utan Vilmer.

Farfar är här och eftersom jag lider av sömnbrist (Vilmer är lite förkyld och har lite svårt att få ro om natten plus att jag inte vant mig vid att sova såhär lite...) erbjöd han sig att gå ut på promenad och ta med sig Vilmer i vagnen. Tänk att det kan kännas konstigt att lämna ifrån sig honom bara för en kort stund. Det kändes konstigt.

Nu har en timme gått och jag har inte gjort något av det jag tänkte hinna göra förutom att ta en lite längre dusch. Skönt. Det är nästan så jag blir stressad av att få en stund över. Jag märker mer och mer att jag behöver öva på saker. Öva på att koppla av när jag inte har Vilmer till exempel. Så fort Vilmer och hans farfar gått utanför dörren bubblade mitt huvud av "måsten", sådant som jag bör och vill göra. Istället dras jag in i köket för att plocka undan den lilla disken... jag knyter blöjpåsen och slänger den... viker några klädesplagg och tvättar. Vad fan! Varför kan jag inte bara njuta och kanske sova en stund eller måla lite... jo för att jag blir stressad bara av tanken att göra de sakerna. Till det vill man ju ha den tid det behövs, man vill inte sitta och fundera över när Vilmer kommer hem vill han äta och så vidare... Nu låter det hemskt. Som att jag inte har något liv. Riktigt så är det förstås inte. Det är fortfarande så nytt och Vilmer är fortfarande så liten. Det är intensivt helt enkelt. Jag är hemma hela dagarna med Vilmer och han är vid min sida nästan 24, 7. Snart kommer de hem. Gullungen. Han är en gullunge. Fler såna här korta men sköna "egna stunder" efterlyses nog ändå. om bara för att lära sig att ta hand om sig själv igen. Jens erbjuder sådana stunder så fort han kan och jag ska börja tacka ja. Nu... lite vila och väntan. Snart ska brösten fram igen. MILK.